Rytmikstudent!

Att vara rytmikstudent 2011 och blogga om det: ett manifest i kortformat.

Man går en utbildning som riskerar att försvinna (i och med blå skolreformer och lite bristande förståelse för oss i största allmänhet), och det har verkligen sina sidor. Framför allt inger det en rätt speciell känsla: det här är skört, värdefullt. Det måste sparas, visas, förklaras...!
Förgänglighet är en påminnelse om att vi ska vara uppmärksamma och omsorgsfulla.

Fördelarna med rytmik är så många och så övertygande att det är underligt att man ska behöva göra reklam och rikta sig utåt, men så är fallet. Så, bloggen riktar sig utåt, samtidigt som den riktar sig inåt. Vi sysslar med kroppslig kunskapsförankring större delen av tiden, men vi behöver ord för det vi vet. Vi växer i vårt kunnande av att beskriva vad vi gör och varför det fungerar.

Den här skoldagen avslutades med ett så kallat stormöte. De är ett exempel på allt det som gör utbildningen så speciell. Vi är nog den enda utbildningsprofilen på Kungliga Musikhögskolan där alla, lärare och studenter, träffas regelbundet. Över årskursgränserna. Flera gånger per termin. Vid just det här tillfället fick vi rytmikens historia i Sverige, vårt eget släktträd, återberättat för oss. Det finns något i att vilja vara en del av något större, att gilla kollektivism. Det möter man inte så ofta, nu för tiden.
Det säger också mycket om oss. Det är så vi arbetar, det är så vi lär oss: gruppen är inte ett otympligt och svårstyrt hinder för lärande eller något som helt enkelt råkade bli mest praktiskt eller mest ekonomiskt. Gruppens dynamik gör att vi lär oss mer. På alla tänkbara plan.

Manifest. Så pretentiöst. Förgängligheten gör mig vördnadsfull, och det i sin tur gör mig högtravande. Ibland blir rytmikandet istället barnsligt lekfullt. Givetvis. Allt är lika välkommet.