Eftersom ingen av mina kära klasskamrater avbryter mig tänkte jag fortsätta att vara högtravande ett tag till! Med mer än ett halvårs uppehåll, men bättre sent än aldrig...!
Snart halvvägs genom utbildningen kan det vara dags att låta en del saker från de första åren komma i repris. Såväl kursböcker om barns motoriska utveckling som gamla godingar till metrikövningar vi har gjort ska plockas fram ur garderoben och dammas av. Med sina något äldre ögon ser man andra saker i dem. Dessutom är det ju så att den kunskap som inte repeteras gömmer sig längst bak i hjärnans vrår, och blir oåtkomlig.
Det heter också att det man gör ofta, det blir man bra på. Det är därför vi övar! Musiker har nog bättre koll än de flesta på hur deras egna inlärningskurvor ser ut... Vi övar oss kontinuerligt förbi våra svårigheter.
Under sommaren tränade jag dans för en väldigt speciell lärare. Hon använder sig i sin grundträning av en mindre mekanisk sorts sit-up, och det var nog inte bara det österländska i hennes danstradition som fick henne att säga att varje uppåtlyft är en ny möjlighet. Att inte spänna en massa överflödiga muskler, men också att undersöka vad som händer. Varje ny gång är ju just ny.
Både om dessa alternativa sit-ups och om dansen i stort talade hon för en beginner's mind. En zen-buddhistisk tanke. Om vi tror att vi kan allt slutar vi att vara nyfikna och lär oss inget nytt, på sin höjd bekräftar vi gamla fördomar. Om vi låter varje gång vara ny, är öppna och undersöker vad som faktiskt händer i den stunden, blir det mer spännande att lära. Mer innerligt.
Knuten är alltså att man måste repetera saker för att de ska göra ordentliga avtryck i en, både mentalt och kroppsligt. Samtidigt får repetitionen inte bli mekanisk, för vad övar vi då? Som musiker: att spela utan att känna och lyssna. Som dansare: att röra kroppen utan uttryck, utan närvaro. Utan musik, eller någon musikalisk möjlighet.
Attityden att man är ständig nybörjare ger naturligtvis potentiellt upphov till en del jobbiga känslor. Hjärtefrågan för en blivande lärare blir förstås: hur ska jag kunna jobba med självförtroende och lära andra om jag har perspektivet att jag själv börjar på nytt varje gång? Vad får jag för underminerad auktoritet om jag ser mig som en nybörjare? Det handlar naturligtvis inte om att förneka att man har något att delge andra. Man får fortfarande luta sig mot känslan av att veta, mot sin hårt förvärvade kompetens. Det handlar kanske mer om att våga ha sin beginner's mind kvar som ett perspektiv, och att möta elever och medmänniskor med ödmjukhet. Att skilja mellan att vilja lära ut en statisk kunskap och att vilja visa, och kanske samtidigt finna, vägar man kan gå för att lära.
