Beginner's mind + repetition

Eftersom ingen av mina kära klasskamrater avbryter mig tänkte jag fortsätta att vara högtravande ett tag till! Med mer än ett halvårs uppehåll, men bättre sent än aldrig...!

Snart halvvägs genom utbildningen kan det vara dags att låta en del saker från de första åren komma i repris. Såväl kursböcker om barns motoriska utveckling som gamla godingar till metrikövningar vi har gjort ska plockas fram ur garderoben och dammas av. Med sina något äldre ögon ser man andra saker i dem. Dessutom är det ju så att den kunskap som inte repeteras gömmer sig längst bak i hjärnans vrår, och blir oåtkomlig. 

Det heter också att det man gör ofta, det blir man bra på. Det är därför vi övar! Musiker har nog bättre koll än de flesta på hur deras egna inlärningskurvor ser ut... Vi övar oss kontinuerligt förbi våra svårigheter.

Under sommaren tränade jag dans för en väldigt speciell lärare. Hon använder sig i sin grundträning av en mindre mekanisk sorts sit-up, och det var nog inte bara det österländska i hennes danstradition som fick henne att säga att varje uppåtlyft är en ny möjlighet. Att inte spänna en massa överflödiga muskler, men också att undersöka vad som händer. Varje ny gång är ju just ny.

Både om dessa alternativa sit-ups och om dansen i stort talade hon för en beginner's mind. En zen-buddhistisk tanke. Om vi tror att vi kan allt slutar vi att vara nyfikna och lär oss inget nytt, på sin höjd bekräftar vi gamla fördomar. Om vi låter varje gång vara ny, är öppna och undersöker vad som faktiskt händer i den stunden, blir det mer spännande att lära. Mer innerligt.

Knuten är alltså att man måste repetera saker för att de ska göra ordentliga avtryck i en, både mentalt och kroppsligt. Samtidigt får repetitionen inte bli mekanisk, för vad övar vi då? Som musiker: att spela utan att känna och lyssna. Som dansare: att röra kroppen utan uttryck, utan närvaro. Utan musik, eller någon musikalisk möjlighet.

Attityden att man är ständig nybörjare ger naturligtvis potentiellt upphov till en del jobbiga känslor. Hjärtefrågan för en blivande lärare blir förstås: hur ska jag kunna jobba med självförtroende och lära andra om jag har perspektivet att jag själv börjar på nytt varje gång? Vad får jag för underminerad auktoritet om jag ser mig som en nybörjare? Det handlar naturligtvis inte om att förneka att man har något att delge andra. Man får fortfarande luta sig mot känslan av att veta, mot sin hårt förvärvade kompetens. Det handlar kanske mer om att våga ha sin beginner's mind kvar som ett perspektiv, och att möta elever och medmänniskor med ödmjukhet. Att skilja mellan att vilja lära ut en statisk kunskap och att vilja visa, och kanske samtidigt finna, vägar man kan gå för att lära.

Rytmikstudent!

Att vara rytmikstudent 2011 och blogga om det: ett manifest i kortformat.

Man går en utbildning som riskerar att försvinna (i och med blå skolreformer och lite bristande förståelse för oss i största allmänhet), och det har verkligen sina sidor. Framför allt inger det en rätt speciell känsla: det här är skört, värdefullt. Det måste sparas, visas, förklaras...!
Förgänglighet är en påminnelse om att vi ska vara uppmärksamma och omsorgsfulla.

Fördelarna med rytmik är så många och så övertygande att det är underligt att man ska behöva göra reklam och rikta sig utåt, men så är fallet. Så, bloggen riktar sig utåt, samtidigt som den riktar sig inåt. Vi sysslar med kroppslig kunskapsförankring större delen av tiden, men vi behöver ord för det vi vet. Vi växer i vårt kunnande av att beskriva vad vi gör och varför det fungerar.

Den här skoldagen avslutades med ett så kallat stormöte. De är ett exempel på allt det som gör utbildningen så speciell. Vi är nog den enda utbildningsprofilen på Kungliga Musikhögskolan där alla, lärare och studenter, träffas regelbundet. Över årskursgränserna. Flera gånger per termin. Vid just det här tillfället fick vi rytmikens historia i Sverige, vårt eget släktträd, återberättat för oss. Det finns något i att vilja vara en del av något större, att gilla kollektivism. Det möter man inte så ofta, nu för tiden.
Det säger också mycket om oss. Det är så vi arbetar, det är så vi lär oss: gruppen är inte ett otympligt och svårstyrt hinder för lärande eller något som helt enkelt råkade bli mest praktiskt eller mest ekonomiskt. Gruppens dynamik gör att vi lär oss mer. På alla tänkbara plan.

Manifest. Så pretentiöst. Förgängligheten gör mig vördnadsfull, och det i sin tur gör mig högtravande. Ibland blir rytmikandet istället barnsligt lekfullt. Givetvis. Allt är lika välkommet.